Vi samlar ihop oss, än en gång, på nyårsafton, men i ärlighetens namn är vi nu trötta och besvikna. Som de flesta börjar vara så här långt in i pandemin. Thl har klassificerat individuell träning på gym som lågriskverksamhet vad gäller corona, både då det kommer till smittorisk och spridningspotential. Ändå är vi tvungna att stänga…igen.
Detta är en enorm sorg för oss, när vi ser och VET hur väl allting fungerar. Vi har fungerande system vad gäller undvikande av närkontakter, städning och desinficering är intensifierad på alla fronter o alla tar sitt individansvar. Det känns inte rättvist! Men hur sku det kunna bli det. Tänker att alla instanser – coronagrupper, thl, regionförvaltningsverket, regeringen, media – som försöker besluta för och informera oss bara är människor som försöker sitt bästa.
Men med så här många beslutsinstanser och forum blir det bara en enda stor soppa. Att inte vara jurist och försöka tolka regionförvaltningens ibland över 20 långa sidor text kräver sin man. Ändå känns det just som en tolkning, med hårfina kryphål och möjligheter för den som orkar läsa och engagera sig. Tänk om vi som ansvarsfullt driver ett företag bara fick skapa våra egna system för våra kunder och lägga ner energi på det istället för allt rörande o förande.
Funderar på året som gått och kan bara konstatera kort att det företagsmässigt varit utmanande och stundvis väldigt glädjebefriande. Anpassningsförmåga, envishet, kreativitet och att snabbt kunna tänka om har blivit det som gäller. Att dessutom ha känslan av att de förändringar man är tvungen att göra inte skapar något bättre blir frustrerande och suger en massa tid och energi.
Tänker ändå tillbaka på mitt sista zumbapass för året och vad jag sa när jag kom hem…”ja det här var nog det roligaste och bästa jag varit med om idag”. Så jag är lyckligt lottad, att fortfarande kunna känna den där enorma glädjen av att få röra på sig, tillsammans. Det betyder något och jag kan känna förtröstan och hoppfullhet. Kanske omikron dessutom är varianten som gör att epidemin släpper sitt grepp. Det vill jag tro på. Jag vill tro på att allt det här hemska släpper och att vi strax kan umgås, kramas, dansa, träna o möta varandra utan att vara misstänksamma o rädda. Det måste vi bara o så försöker vi lite till. Gott Nytt bättre År på alla håll 2022!